Text: Thomas Morell (SD), Vice ordförande Trafikutskottet, Riksdagsledamot
Många är de politiker som gärna pekar ut transportsektorn som den huvudsakliga orsaken till Sveriges utsläpp av växthusgaser. Argumentationen om att det råder klimatnödläge och att det är bråttom används som oftast. Det är dock uppenbart att det finns ett stort behov av att debatten nyanseras.
Utifrån Naturvårdsverkets statistik står transportsektorn för 31 procent av Sveriges samlade växthusgasutsläpp. Det är givetvis en betydande andel, men då måste man också ställa utsläppen i relation till något. Sverige släpper ut växthusgaser motsvarande 44,4 miljoner ton koldioxidekvivalenter, vilket i sig är en minskning med 38 procent sedan 1990. De totala utsläppen i världen är 44 114,8 miljoner ton koldioxidekvivalenter, vilket betyder att Sveriges utsläpp utgör en dryg promille av världens utsläpp. Transportsektorn i Sverige står sålunda för en tredjedel av denna promille.
Utifrån det faktum att Sveriges personbilar står för huvuddelen av vägtrafikens utsläpp har Sverigedemokraterna och regeringen enats om att fokusera på elektrifiering och att laddinfrastrukturen ska byggas ut. Medlen för utbyggd laddinfrastruktur fördelas mellan stöd till publika laddstolpar för lätt trafik, stöd till elektrifiering av tunga transporter med mera. Satsningen har två fokus: dels stötta utbyggnaden i områden där utbyggnaden idag går långsamt, till exempel i glesbygd där det behövs en tätare laddinfrastruktur och där de ekonomiska förutsättningarna för drift av denna är sämre, dels genom att riva hinder, sänka kostnaderna för och ställa krav på utbyggd laddinfrastruktur. Vid sidan av detta fortsätter även uppbyggnaden av infrastrukturen för elektrifierade tunga transporter.
Genom Tidöavtalet har vi förstärkt och förlängt satsningar på laddinfrastruktur för såväl lätta som tunga fordon. Vi har tillfört ytterligare budgetmedel till området likväl som att vi har lagt utredningsdirektiv för att undanröja hinder för elektrifieringen av transportsektorn. Vi har även satsat på tunga eldrivna och andra miljövänliga lastbilar och arbetsmaskiner. Därtill har vi infört ett tillfälligt marknadsintroduktionsstöd för lätta ellastbilar. Samtidigt gör vi en omläggning av energipolitiken för att möta behovet av fossilfri el – det vill säga planerbar kärnkraft.
Vi ser nu att elektrifieringen behöver fokuseras än mer tydligt på personbilssidan och de lätta lastbilarna. Vår utgångspunkt är att utvecklingen redan kommit så pass långt på personbilssidan och börjar för lätta lastbilar att närma sig personbilsutvecklingen att vi nu måste undanröja de sista hindren för att nå en full elektrifiering av denna del av transportsektorn. Det vi däremot kan se är att det går betydligt långsammare på den tunga maskin- och fordonssidan, och där möjligheterna rent tekniskt och företagsmässigt är betydligt mer utmanande.
Det vore därför bättre att styra om användning av exempelvis HVO100 till denna del av transportsektorn. Genom att styra om resurserna för elektrifiering av de tyngre fordonen och maskinerna till förmån för elektrifieringen av personbilarna, genom framför allt tillgång på planerbar fossilfri el likväl som laddinfrastruktur, kan Sverige få bättre utväxling på omställningsarbetet av transportsektorn. Detta samtidigt som fokus läggs på utvecklingen av biodrivmedel för den tunga fordonssidan likväl som för maskiner.
Vår ambition är nu att ta upp denna diskussion med regeringen inom ramen för dels samarbetet inom infrastrukturområdet men även inom ramen för den årliga avstämningen kring Tidöavtalet. Det är vår förhoppning att vi på så sätt ska kunna möta transportsektorns utmaningar på ett än bättre sätt.
